Min drömpartner

Har precis lämnat av M vid bussen. Vi analyserade det faktum att ingen av oss tror att vi någonsin kommer att hitta en partner, även fast jag inte gett upp hoppet riktigt än. Tror att det kanske är därför som jag tänker så mycket på just kärlek och sånt, för att jag i viss mån är desperat. Inte desperat på det sättet att jag kan ta vem som helst utan desperat för att jag inte kan förlika mig med tanken att det kanske inte finns någon för mig. Att jag aldrig kommer att få uppleva tvåsamheten utan kommer att bli fast i ensamheten och jag vet inte om jag vill vara fast där.

När jag tänker på hur mitt liv kommer att vara i framtiden tänker jag mig själv med barn och släkten och så, men det finns ingen 'andra hälft' med i bilden. Jag har liksom ingen drömpartner, jag vet hur en typisk drömpartner är men jag skulle inte vilja ha honom, den typiska. Jag vet inte vem jag vill ha, jag kan spalta upp saker jag gillar men sen när de finns där mitt framför näsan på mig vill jag inte ha de sakerna längre. Jag börjar faktiskt på fullt allvar, trots min ringa ålder, tro att jag kanske inte kommer att träffa någon. Inte någonsin. Är en förlamande tanke.