När jag var på väg hem från tunnelbanan så hörde jag mellan ett låtbyte en snubbe bredvid mig som pratade i mobilen. Han sa med en irriterad röst: 'nej, inte ikväll. Vi får höras imorgon.' Jag tänkte bara 'been there, done that'. Fast inte att jag varit han, (visst det har hänt men inte lika ofta), utan att jag har varit den han pratade med så många gånger. Att jag själv har hört samma lines från någon man inte velat släppa. Det är ett under att jag inte i denna stund ringer musikern och får höra det från honom. Att jag inte just nu blir/just blivit dumpad/dissad. Skönt att man har lite självrespekt. Fast å andra sidan så är det trist att man inte gör det man vill hela tiden istället för att tänka på andra. Att man tänker för mycket på sig själv och sin egen sårbarhet istället för att bara ta chansen (risken?) och ringer eller sms:ar den man vill.
Är det sant att de äkta känslorna kommer fram när man är full? Vill jag då egentligen ha musikern? Är förvirrad, bäst att gå och sova och hoppas att Saras David (muiskerns bästa vän trough out all times) bryter kontakten med musikern lagon tills Sara kommer upp. Vet inte om jag kan möta musikern igen. Det värsta är nog att han förmodligen inte tänker ett dugg på mig, att jag sänder så många tankar till honom som inte når fram för att han inte ens reflekterar över att jag finns till. Hemska tanke. Vad ska jag ta mig till?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment