Igår kväll sa Sara till mig precis innan vi la på att det lät på min röst som om jag skulle/kunde dö. Det värsta är att jag nog kan det, precis när som helst. Vet inte om det är sanning eller bara en vinterdepression.
Det känns som om jag är som en pundare som hela tiden letar efter 'the ultimate trip'. Alla vet ju att den aldrig kommer. Att det är den första trippen som är den bästa. Som mitt liv. Nu är det roliga över-så känns det. Som om jag har haft roligt för en livstid och inte får nått roligt mer, och orkar jag då ha tråkigt resten av livet?
Kanske är 'the ultimate trip' den allra sista trippen? Det är inte så att jag vill dö, jag kommer inte försöka eller så, utan mer att jag kan dö. Det är liksom lugnt...har nog för lite saker att se fram emot.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment