P är ur världen och om sanningen ska fram känns det ganska bra. Bättre veta än gissa. Tycker fortfarande att B är en knäpp och dramatisk lögnare, men jag tror nog bara att jag blundat inför den sanningen innan. Kännde mig nämligen inte överraskad.
Sitter och lyssnar på lite gamla låtar. Om du någonsin vart i en håla norr om Stockholm som heter Åkersberga så känner du nog till låten Den vägen ska han gå med Skuggboxare. Vilka minnen! Och vad dålig låten är! Vad tänkte jag på/med på den tiden?
En tjej i min klass som jag tror stöter lite på mig mailade mig precis och frågade om jag skulle på förfesten på lördag? Ska jag det? Ja, det ska jag nog. Här hoppar jag vilt mellan partners, kön och sinnesstämningar. Från den ena till den andra liksom. Dock tycker egoisten i mig att jag, efter mitt misslyckade försök till något slags förhållande, är värd lite uppmärksamhet av det medsatta(?) könet.
Faktiskt om jag ska skryta till det rejält har jag en till beundrare. B:s polare, M och jag brukar kalla honom för: 'han med tänderna'. Trots tänderna är han ändå en beundrare. Det enklaste och minst omständiga sättet att avgöra hur man själv mår/ser ut/beter sig, är ju att kolla på sig själv genom andra. Är det inte då befogat att känna sig som en bra och snygg person när man vet att det finns människor som gillar en?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment