Har du någongång fått den där känslan när du sitter på bussen/tåget/snöret/flyget att du inte vill att du ska vara framme? Att du när du kommer dit du ska inte vill gå av det fordonet du åker med? Att själva resandet i sig är så tillfredställande att du inte vill att det ska ta slut? Det har jag, nästan jämt faktiskt. Att det bara är nästan är att det finns gånger då jag istället för att ha velat sitta kvar, har velat gå av tidigare än jag ska. Finns det i mig en inbyggd rädsla för att konfronteras med, hmm...vad som helst? Att röra på sig för att slippa ta tag i saker?
När jag var barn så brukade hela familjen bila upp från Stockholm till urskogen i Värmland för att hälsa på släkten. Det är en sådan där släkt som bara alltid funnits i skogen och levt längs älven sedan urminnes tider. De är lite grann som troll. Iallafall, bilfärden tog ca 7 timmar om man inkluderar det obligatoriska stoppet på Borlänge Värdshus för intag av världens äckligaste mackor. Dessa 7 timmar är i mitt minne helt underbara. Att bara få sova lite och titta ut på alla ställen man åker igenom och se hur landskapet förändras mer och mer. Att jag var åksjuk och alltid spydde på vägen upp är såklart ett stort minus, men i min hjärna finns inte de minnerna med. Jag bara minns att det var skönt att åka bil i flera timmar. Skulle jag vinna en miljon skulle jag antälla en chaufför som bara körde runt mig hela dagarna. Då skulle allt kännas bra.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment