Jag lever då sanneligen i nuet

Ni vet människor som ständigt tjatar om att 'leva i nuet'. Och själv så sitter man där, olycklig och jävlig, och tänker 'jag lever inte i nuet, jag bara oroar mig för framtiden hela dagarna'. Fast finns det egentligen flera olika sätt som man kan leva i nuet? Det behöver väl inte vara positivt? Jag tänker att livet måste gå fruktansvärt snabbt för den som lever i nuet hela jäkla tiden. Men om jag börjar analysera mitt eget tänkande och levande så kan jag våga drista mig till att påstå att jag faktiskt på ett sätt lever i nuet. Jag kan t.ex. inte alls förlika mig med den personen som jag var för två år sedan. Inte bara på det gamla vanliga hur-kunde-jag-vara-så-dum-? sättet utan jag kan verkligen inte förstå (och ibland ens minnas) att vissa saker som jag har varit med om verkligen har hänt mig. Det sägs ju att kroppen förnyar sig vart 7e år, att man då har helt nya celler (förutom the brain då), men hur mycket minns kroppen och hur mycket minns hjärnan? Jag reflekterar dock över många saker som är nyare än så, den förklaringen kan inte helt stämma. När jag tänker tillbaka på mitt tidigare, inte så lite struligt, liv är det ungefär som att tänka tillbaka på en film man sett.

Men tillbaka till nuet. Inte nog med att jag inte kan förlika mig med mitt gamla jag, jag kan inte heller förlika mig med mitt framtida jag. Min AMF pensionreklam är obefintlig. Självklart har jag en dröm om hur jag skulle vilja att det blev, men i drömmen är det inte jag som spelar huvudrollen utan den rollen innehas av en gammal gullig tant. Jag kan inte föreställa mig ens hur mitt liv kommer att vara om en månad (knapt ens hur det kommer att vara imorgon). Vilka tankar kommer jag ha? Vad kommer jag gilla att göra på fridtiden? Jag borde nog införskaffa mig en sån där 'Mina vänner' bok och istället för att låta mina vänner skirva i den fylla i hur jag är varje månad. Favoritfärg? Blå. Drömyrke? Författare. Jag samlar på: minnesluckor. Vill ha chans på? Vem som helst.