Evas Bok

Igår innan jag skulle sova så låg jag och läste Marianne Fredrikssons (rip btw) Evas bok då jag plötsligt upptäcker att jag gråter. Inte för att boken är sorglig, jo det är den iofs på ett sätt, men jag gråter inte över boken. Jag gråter över mig själv. Det är ingen hulkande gråt. Det är inte ens en ledsam gråt. Jag bara gråter. Tänker att det nog är dags att lägga boken åt sidan och då märker jag att jag hållt andan ett bra tag och måste ta ett djupt andetag för att inte bli snurrig. Marianne, jag gillar dina böcker.