Det skulle vara lätt för mig och säga...

att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag...

Efter praktiken så åkte jag till Bläckan för grupparbete som senare utvecklades sig till tre öl var för mig, Elsie och Helena. Vi talade om kärlekar och jag sa, citat: "jag vet inte hur jag skulle känna om jag träffade musikern. Men nu känns det lungt", slut citat.

Sedan (för att vi var nära David och för att Elsie var kissnödig) så ringde jag David för att höra vad han gjorde ikväll....

...och han var med musikern och de skulle till Söderkällaren. Dit skulle mao inte Elsie och jag.

Så vi stack till Carmen och ville ha ett bord på nedevåningen...där David och musikern satt. Jag låtsades som ingenting och sen skrev Davis sms coh frågade var jag var och då var jag rejält full och ringde och sa att vi "var också på Carmen! Suprise!". Jag gick och hälsade på dem och de satte sig vid vårt bord.

Enligt Elsie så stirrade musikern på mig när jag pratade med David. Men det var inget som jag märkte. Dock märkte jag att han gned sitt ben mot mitt hela kvällen. Men jag var en dam och låtsades som ingenting.

Sen åkte de hem till sitt och jag och Elsie också.

Skulle bara vilja veta varför jag inte kan sluta gråta? Varför är jag så förtvivlad?

Det skulle vara lätt för mig och säga att jag inte gillar dig...