Blyg!...eller?

Jag satt på tunnelbanan på väg hem från en kväll på Carmen och tänkte att "när jag kommer hem så ska jag blogga om hur förvirrad jag känner mig". Men jag hann inte så långt.

Jag tar det från början.

Tecknaren skrev sms till mig och sa att han också var på Carmen. (Jag tyckte väl att jag sett han). Ida och Rainwick drog hem så kvar vart jag och Idas polare Märta-Anna (?). Tecknaren kom upp till oss och slog sig ned vid vårt bord. Hans kompis var med (han fyllde år). Tecknaren (som jag i fortsättningen kommer att kalla för T. (Blev jobbigt att skriva tecknaren.)) verkade blyg men jag visse inte varför. Ogillade han situationen eller gillade han den? Jag och T:s kompis satte igång och prata och det hela flöt på rätt bra. Tills jag sa att jag skulle dra. Då blev det tyst och både T och kompis tittade ner i golvet. Jaha, tänkte, och sa jag, då. Jag drar väl då. Och det gjorde jag.

På tunnelbanan tänkte jag "vad nu? Ja eller nej? Vad vill han? Var han dryg och jobbig? Eller blyg?"

Precis när jag bestämt mig för att han nog inte var so in to me, tanken slog mig vid stadion, så får jag sms av honom. "Förlåt jag var blyg"...osv. Nu ler jag. Det var ett tag sen.