The ultimate trip

Igår kväll sa Sara till mig precis innan vi la på att det lät på min röst som om jag skulle/kunde dö. Det värsta är att jag nog kan det, precis när som helst. Vet inte om det är sanning eller bara en vinterdepression.

Det känns som om jag är som en pundare som hela tiden letar efter 'the ultimate trip'. Alla vet ju att den aldrig kommer. Att det är den första trippen som är den bästa. Som mitt liv. Nu är det roliga över-så känns det. Som om jag har haft roligt för en livstid och inte får nått roligt mer, och orkar jag då ha tråkigt resten av livet?

Kanske är 'the ultimate trip' den allra sista trippen? Det är inte så att jag vill dö, jag kommer inte försöka eller så, utan mer att jag kan dö. Det är liksom lugnt...har nog för lite saker att se fram emot.

Att inte veta hur allt ligger till.

Usch! Hatar den här känslan...att inte veta. Oftast (och detta är bara baserat på personliga erfarenheter) så är det när man inte vet om någonting är bra eller dåligt som det oftast är dåligt. Jag sitter mao här med hopp men med låga förväntningar.

Skola imorgon tror jag...smartskaften har tagit bort vårt schema från hemsidan så jag får väl chansa på att jag börjar vid tio. Tror att det igår bestämmdes att det är korridorsfest här nästa helg...underligt nog ser jag inte fram emot det. Känns som att bli full och festa tillsammans med päronen.

Undrar vad man ska satsa på, att bli lycklig eller olycklig?

Om jag ska satsa på att bli lycklig borde jag:
1. Bli lärare
2. Uppsöka psykolog regelbundet
3. Bara bli kär i snälla killar som älskar mig
4. Sluta dricka så mycket och så ofta

Om jag istället ska satsa på att bli olycklig borde jag:
1. Bara läsa det jag känner för just nu och strunta i framtiden
2. Uppsöka psykakuten regelbundet
3. Bara bli kär i killar jag inte kan få
4. Dricka mycket och ofta

Som det ser ut nu gör jag mig själv olycklig, men jag har ju sååå kul ibland. Kan man inte få allt?

Livet kanske inte är helt åt helvete ändå?

Har precis kommit hem från M och allt känns faktiskt ganska bra. Är för en gångs skull trött och kände att just nu var det faktiskt skönt att komma hem. (Har annars börjar avsky mitt studentrum). M pratar om att jag inte vill vara hemma för att jag har en negativ betingning till rummer med tanke på panikångesten och så, men jag vet inte riktigt om det stämmer. Känns mer som jag lika gärna kunde fått torgskräck istället för panikångest.

Ska på middag hos syrran på lördag. M ska med, skönt att ha en allierad med sig som vet vad allt handlar om. Känner mig lite taskig mot syrran, hade jag haft pengar hade jag liksom gått ut istället för att sitta på middag med henne. Prioriteringar.

Panikångest

Så fruktansvärt att inte ens panikångest är varaktigt. Att ha den känslan att någon alltid tittar på en är ju ett sätt att inte vara ensam? Nu är det värsta över, hoppas bara att jag hinner skriva min uppsats innan det kommer tillbaka.

Nu har sara åkt hem. Saknar henne. Har bara så kul med henne,vet inte varför. Kanske spelar den stpra mängden sprit vil häller i oss någon roll...i fredags var vi på Kontrast och sen Debaser. Kontrast minns jag, det var fruktansvärt normalt ställe. Ni vet när det inte hänger på stället om man har kul utan på en själv, det gick iaf att ha kul där.

Debaser minns jag bara fragment ifrån. Pratade med nån kort kille med rufsigt hår, nån musiker. Gick hem med en annan musiker och hade jäkligt bra sex. Trist bara att jag inte vet om jag kommer träffa han igen, eller träffa kommer jag ju göra, men träffa, det är frågan.

Allt liksom hänger på Sara. Varför kan hon inte bo här? Eller alla här där?

Tv på onsdag, har inte lust, har inte en tanke i hjärnan. Hoppas att jag inte måste prata. Vill ha ett klädkonto som motsvarar ett mindre lands bnp. Vill handla kläder, nya kläder. Vill ha ett par stövlar och ett par pumps och mycket mer. Hatar elektroniska pengar, de finns ju inte på riktigt så varför bry sig om dem? Det är bara att spendera (sorry snåla syrran, men så ligger det till)

Nej, ska upp 8, första föreläsningen det här året. Skönt att komma ut lite på dagtid.