Det skulle vara lätt för mig och säga...

att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag...

Efter praktiken så åkte jag till Bläckan för grupparbete som senare utvecklades sig till tre öl var för mig, Elsie och Helena. Vi talade om kärlekar och jag sa, citat: "jag vet inte hur jag skulle känna om jag träffade musikern. Men nu känns det lungt", slut citat.

Sedan (för att vi var nära David och för att Elsie var kissnödig) så ringde jag David för att höra vad han gjorde ikväll....

...och han var med musikern och de skulle till Söderkällaren. Dit skulle mao inte Elsie och jag.

Så vi stack till Carmen och ville ha ett bord på nedevåningen...där David och musikern satt. Jag låtsades som ingenting och sen skrev Davis sms coh frågade var jag var och då var jag rejält full och ringde och sa att vi "var också på Carmen! Suprise!". Jag gick och hälsade på dem och de satte sig vid vårt bord.

Enligt Elsie så stirrade musikern på mig när jag pratade med David. Men det var inget som jag märkte. Dock märkte jag att han gned sitt ben mot mitt hela kvällen. Men jag var en dam och låtsades som ingenting.

Sen åkte de hem till sitt och jag och Elsie också.

Skulle bara vilja veta varför jag inte kan sluta gråta? Varför är jag så förtvivlad?

Det skulle vara lätt för mig och säga att jag inte gillar dig...

Oromantik

Jag undrar jag om man ska gå och lägga sig nu?

När jag var på studentrummet utan dator så kollade jag lite på tv och satt och funderade över romantik. I de flesta serier tog de upp ämnet och jag tänke då att jag skulle drömma mig tillbaka till mitt mest romantiska ögonblick.

Saken var bara den att jag inte kunde komma på något. Inte ett enda. Vet inte ifall det beror på den totala avsaknaden av dem eller på att jag inte ser romantik i det som finns. För visst måste det väl funnits ögonblick i mitt liv som man skulle kunna klassa som romantiska? Annat vore väl tragiskt?

Jag funderade verkligen ordentligt. Och det är inte det att jag bara klassar sådana där vingår-i-Frankrike-med-the-love-of-my-life-i-månsken som romantiska. Jag är en stark troende av vardagsaromantik.

Det lättaste här vore ju att skylla på de killar jag träffat. Att de helt enkelt varit för oromantiska. Fast de har de ju inte heller. Men jag har aldrig varit kär i dem som har romantiserat mitt liv. Kanske händer allt på det? Att romantik bara uppstår vid kärlek? Vid äkta kärlek?

Mitt liv är fyllt av oromantik.

Jag = bara barnet

Klar med min lille tenta! Och tur är väl det eftersom den ska in imorgon. Sen ska jag bara softa efter inlämningen och åka hem och tvätta lite och så.

Syrran ringde idag och bjöd sig själv på middag hos mig på onsdag och ska bjuda tillbaka på lördag. Ska bli skönt, en lugn helg är precis vad jag behöver nu. Och inte bara jag, min ekonomi bara bönar och ber om att jag inte ska gå ut något mer denna månad. Får väl se om dess önskning tillgodoses.

Undrar om jag kanske ska åka hem till Jimmy på torsdag eller fredag? Det är bara att hålla tummarna för att han inte ska upp i ottan dagen efter bara. Det ska han typ jämt. Den jäkla arbetaren. Han är så vuxen, snart 30 år gammal. Det är inte jag. Jag är bara barnet.

Vaken och hemma och hungrig

Grillandet igår vart helt kanon. Lite kallt ute, men maten vart suber. Vi drog sen till KGB där vi mötte upp Carlos hans polare. Det var lite halvsegt med tanke på att det var hårdrockskväll så jag bestämde mig för att vara vuxen (och spara pengar) och åka hem till Jimmy. Det gjorde jag och det var mysigt.

Carlos skickade iväg en väldans massa sms till mig efter det att jag stuckit ifrån KGB. Man kan säga att han gjorde en liten skriftlig kärleksförklaring. Jag svarade bara 'oj, hmm, är du säker på det? Vi får nog pratat vidare om det här senare'. Jag vet inte själv vad jag vill. Jimmy är hur underbar som helst, men jag har ingen jävla aning om det är på allvar mellan oss. Carlos är också underbar (och snygg) men jag känner inte för honom som för Jimmy. Jag ska nog bara vänta och se.

M och Elsa blev ett litet radarpar igår och han sov till och med hos henne. Med henne. Mysigt för dem.

Nu ska jag äta lite tror jag. Eller kaffe först, sen äta.

Jag och min styvsyssling

Hemma från dejten nu. Vi var på Snaps och drack öl och sen åkte vi hem till James, som för övrigt numer heter Jimmy. James säger man bara när man är sur.

På bussen på väg hem till honom pratade vi om reseplatser och när man egentligen kan säga att man har varit i ett land? Mellanlandning? Övernattning? Jag sa då att om bara övernattning räknas så har jag aldrig avit i Norge även fast jag har varit där flera gånger. Han undrade då varför jag hade varit där så mycket?

Jag berättade då om släkten från norra Värmland. Sen såg samtalet ut såhär:
Han - Aha, var då i norra Värmland?
Jag - I Sysslebäck, ett jättelitet samhälle.
Han - Men, där har ju jag åkt skidor flera gånger. Mina halvbröders mamma kommer därifrån.
Jag - Nä, du skojar? Vilken sida av älven kommer hon ifrån då?
Han - Från Norgesidan.
Jag - Men det gör ju hela min släkt också! Sen på Norgesidan då? Höger eller vänster efter bron?
Han - De bor på vänster sida.
Jag - Aja, min släkt bor på den högra sidan.
Han - Fast mina halvbröders gammelmormor bodde på höger sida.
Jag - Vad hette hon då?
Han - Frida.
Jag - Det var min gammelmormor. Dina halvbröder är mina sysslingar.

Slutsats: Jag har varit på dejt och faktiskt verkligen gillar min styvsyssling.

Bra sagt MKaos

pinnsmalanersupnatahandommigkillarmedledsenhundblick
...och vi dumma tjejer som dras till dem...

Hur gör man slut med en vän?

Ni vet den gamla frågan 'Hur gör man slut med en vän?'. Jag tänkte spinna vidare på det lite men med en lite annan vinkel. Jag tror att det som många är rädda för i ett förhållande är att det ska ta slut och i ett vänskapsförhållande så är man rädd för att sluta vara vänner. Men det är ju bra mycket lättare att göra slut med en parner. Det är liksom bara att säga de tre magiska orden 'Jag gör slut'. Sen så är det slut, finito.

Det blir så definitivt med en partner. Allt blir så mycket mera allvarligt. Man är så jäkla rädda för att såra varandra. Och om det nu tar slut är det värsta beslutet sen om man ska bli tillsammans igen eller inte. Så är det ju inte med en vän. Om man glider ifrån varandra ett tag så gör det inget, man kan hitta tillbaka och det är inget mer med det. Men behöver inte analysera allt till dess minsta beståndsdel.

Jag vet inte riktigt vad det beror på men jag skulle kunna giss att sexet har en del i det. Jag vet inte ifall ni tänkt på det men om två personer väljer att bara ha sex med varandra skulle man ju kunna säga att de är tillsammans. Men on två som är tillsammans inte har sex med varandra utan med andra så rä det pratiskt taget inte tillsammans. Jag har väldigt svårt för att förlika mig med den annars hos många så självklara tanken att sexualitet = identiet. Sen när betyder det din kropp gör och vill mer än vad din hjärna gör och vill?

Jag vet att vissa tankar är insnöade och väldigt väldigt oproblematiserade men man kan inte ha vattentäta teorier jämnt. Ibland vill man bara tänka lite utan att komma fram till ett svar.

Mitt moment 22

Jag tror att jag är fast i ett moment 22. Ett m22 som jag skapat helt själv och som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Jag gillar bara killar jag inte kan få...dvs om jag gillar någon är det för att jag inte kan få han. Och tvärtom, om någon gillar mig gillar jag automatiskt inte honom.

Problemet här är ju att jag gärna skulle träffa någon. Jag är inte relationsanarkist utan jag skulle gärna kunna säga saker som: min kille, vi ska... osv.

Såg ett vykort idag med ett hjärta på där det stod 'utan dig vore jag singel'. Det skulle då alltså vara en komplimang. Tragisk är vad jag kände mig. Jag är så ynklig nu när jag är sjuk.

Just nu lyssnar jag på Cat Power med I don't blame you. Undrar hur mycket mitt liv egentligen påverkar mina låtval, eller är det möjligtvis så att låtarna påverkar mina livsval?

Glad alla härtans dag på mig själv

Usch va trist att fira alla hjärtans dag själv. Visst är det bara ett komersiellt påfund men jag blir ändå påverkad. Funtar på att åka hem till M för att sörja våra förlorade kärlekar tillsammans.

Hittade en liten sida som påminnde mig om släkten. Borde nog åka upp och hälsa på snart. Verkar omöjligt att skapa en länk till sidan men det är iaf www.hagförs.se

I can keep my love och du vet det inte ens

När jag var på väg hem från tunnelbanan så hörde jag mellan ett låtbyte en snubbe bredvid mig som pratade i mobilen. Han sa med en irriterad röst: 'nej, inte ikväll. Vi får höras imorgon.' Jag tänkte bara 'been there, done that'. Fast inte att jag varit han, (visst det har hänt men inte lika ofta), utan att jag har varit den han pratade med så många gånger. Att jag själv har hört samma lines från någon man inte velat släppa. Det är ett under att jag inte i denna stund ringer musikern och får höra det från honom. Att jag inte just nu blir/just blivit dumpad/dissad. Skönt att man har lite självrespekt. Fast å andra sidan så är det trist att man inte gör det man vill hela tiden istället för att tänka på andra. Att man tänker för mycket på sig själv och sin egen sårbarhet istället för att bara ta chansen (risken?) och ringer eller sms:ar den man vill.

Är det sant att de äkta känslorna kommer fram när man är full? Vill jag då egentligen ha musikern? Är förvirrad, bäst att gå och sova och hoppas att Saras David (muiskerns bästa vän trough out all times) bryter kontakten med musikern lagon tills Sara kommer upp. Vet inte om jag kan möta musikern igen. Det värsta är nog att han förmodligen inte tänker ett dugg på mig, att jag sänder så många tankar till honom som inte når fram för att han inte ens reflekterar över att jag finns till. Hemska tanke. Vad ska jag ta mig till?

Jag måste ta itu med mig själv

His Excellency President for Life, Field Marshal Al Hadji Doctor Idi Amin, VC, DSO, MC, Lord of All the Beasts of the Earth and Fishes of the Sea, and Conqueror of the British Empire in Africa in General and Uganda in Particular.

Har precis kommit hem från M, vi kollade på Last king of Scotland. Den är jäkligt bra alltså! Skulle inte velat vara doktorn i filmen.

Pratade med min älskade Sara idag, gud vad jag saknar henne! Hon förstår mig så bra. Vi pratade om den loop jag kommit in med kärleken, eller rättare sagt avsaknaden av kärleken. Att jag inte kan sluta tänka på musikern. Jag vet faktiskt inte varför, tror att jag nog gillar bildenjag har av honom som den 'ouppnålige'. Jag vill nog inte lära känna honom, jag vill att han ska lära känna mig. Att han ska få se vad han missar liksom. Men han har ju redan gjort sitt val, han kanske inte ens såg det som ett val utan som en självklarhet. Det gör bara saken värre.

Jag insåg idag att jag nästan bara i mitt liv blivit riktigt bra polare med personer som har varit i kris. Ta M t.ex. Vi blev så bra vänner som vi är när det tog slut med hans tjej och han höll på och gå ner sig totalt. Är det bara människor i kris som man kan komma riktigt nära? Eller som jag bara kan komma riktigt nära? Undantaget skulle väl vara Sara då, men den vänskapen har växt fram under en längre tid (så som vänskap gör?).

Jag mår nog inte helt ok. Måste nog uppsöka någon regelbundet.

Min drömpartner

Har precis lämnat av M vid bussen. Vi analyserade det faktum att ingen av oss tror att vi någonsin kommer att hitta en partner, även fast jag inte gett upp hoppet riktigt än. Tror att det kanske är därför som jag tänker så mycket på just kärlek och sånt, för att jag i viss mån är desperat. Inte desperat på det sättet att jag kan ta vem som helst utan desperat för att jag inte kan förlika mig med tanken att det kanske inte finns någon för mig. Att jag aldrig kommer att få uppleva tvåsamheten utan kommer att bli fast i ensamheten och jag vet inte om jag vill vara fast där.

När jag tänker på hur mitt liv kommer att vara i framtiden tänker jag mig själv med barn och släkten och så, men det finns ingen 'andra hälft' med i bilden. Jag har liksom ingen drömpartner, jag vet hur en typisk drömpartner är men jag skulle inte vilja ha honom, den typiska. Jag vet inte vem jag vill ha, jag kan spalta upp saker jag gillar men sen när de finns där mitt framför näsan på mig vill jag inte ha de sakerna längre. Jag börjar faktiskt på fullt allvar, trots min ringa ålder, tro att jag kanske inte kommer att träffa någon. Inte någonsin. Är en förlamande tanke.

Som sagt, fylleblogga

Fast jag är inte särskilt full, har druckit massa men blev ändå inte full. Först var vi på Vampire Lounge och det var faktiskt helt ok. Som alla säger, 'goda drinkar'. Sen stack vi på hemmafest hos nån vid Odenplan. Var en rolig fest och jag upptäckte hur stort Stockholm är jämför med andra städer, det var två från Göteborg på festen och de kom inte med varandra men de hade ändå träffats tidigare. Göteborg är då bra litet. Sedan åkte vi taxi (!) till kontrast för J hävdade, som alltid, att det är 'världens bästa ställe'. Men det var också kul.

Anledningen till att jag 'fyllebloggar' är ju, som tidigare nämnt, för att jag kom hem själv (som alltid). Dock kommer jag inte hem själv för att jag inte kan få tag på nån, så är det faktiskt aldrig, och jag skriver inte det för att skryta utan för att det är ett faktum. En kille (en av göteborgarna) var väldigt på, men jag blev bara mer av ju senare klockan blev. Sen fanns det en kille som hade -4.5 i synfel och som hade jobbat på Tradition som försökte. 'Helt otroligt! J brukar aldrig känna trevliga tjejer!'...och nu ska jag bara smeka din rygg i en halvtimme, och säga att jag vill se dig naken. Som om det skulle hända. Jag försöker inte vara mer än vad jag är, men förstod han inte att vi inte är en 'perfect match'? Sen kom det en kille som var sinnebilden av en KTH snubbe*, han hade faktiskt pluggat där. Han pratade omn att han minsann hade hjälp SÄPO att lösa brott...wow...det som de är så bra på. Är det nu jag ska bli imponerad? Sen sa han det typiska 'nej, här sitter jag och bara pratar om mig själv' (åh fan) 'vad sysslar du med?' När jag berättade om de två huvudämnerna jag studerade fortsatte samtalet på följande sätt:

Han - Jag kan en hel del om det. Ska jag tipsa dig om några böcker?
Jag - Ja, gör det.
Han - För alltså det viktiga med de ämnerna är ju...bla bla bla...
Jag - Jo, så kan man ju också se det. Men man kan ju även ha andra infallsvinklar på det och är ju lite kärnan i de båda ämnerna?
Han - Nja, så är det inte riktigt. Jag har pluggat data men jag kan mer om det du pluggar än du kan så lyssna på mig för jag vet bättre. (Kanske var det inte riktigt så men det var liksom det han egentligen ville förmedla).
Jag - Aha, nej nu ska jag gå hem. (Konfliktundvikning på krogen)

När jag sedan reste mig för att gå så tittar han på mig och sen på alla andra som vi är med och säger högt och tydligt 'jag ska också röra på mig då'. Vaddå då? Jag smet det fortaste jag kunde till snöret och fick sedan vänta i 27 minuter. Gick hem ifrån snöret, tog en kvart.

Insåg ikväll att om soundtracket till mitt liv förut var The Kinfes Pass this on är det nu White Stripes I just don't know what to do whit myself eller möjligtvis The Raconteurs Together. Hur som helst är videon till I just don't know what to do whit myself en av mina absoluta favoriter. Jag gillar Kate helt enkelt.

*KTH snubbe ~ kille som: dricker jolt cola framaför sin dyra dator, gillar Liftarns guide till galaxen och allt som Monty Python någonsin gjort, och som tror att han är bättre än alla tjejer, för tjejer är ju mindre utvecklande varelser (se reklamen för lugna favoriter när de blir stoppade av polisen och killen inte vill att hans tjej ska ta i honom)

Jag borde insett det

Nu bestämde sig visst datorn för att funka igen och det är inte mig emot. En liten defekt är att all text på intenet är kursiv, men det kan väl även vara ballt? Jag tänker såhär: om jag inte låtsas som någonting har hänt och datorn gör detsamma så behöver jag inte laga något.

Det finns en rätt söt kille i min klass som heter Viktor. Jag har tänkt sen jag såg honom i måndags att han verkligen inte är en sådan som jag brukar gilla och att han därför borde vara en schysst kille. Igår innan jag skulle somna låg jag och tänkte att om han säger hej till mig imorgon tar jag det som ett tecken och försöker make a move på något sätt. Idag på rasten när jag satt och fikade med två andra kom han fram till mig, sa hej och frågade om han fick slå sig ner? Klart att han fick det! Han satte sig mittemot mig och jag trodde jag skulle smälta när jag kollade in i hans ögon och han log tillbaka. Vi pratade lite om allt möjligt och när vi kom till biten 'och var kommer du ifrån då?' Släppte han bomben. Hans TJEJ kommer ifrån samma ställe i Stockholm som mig. Nu vet jag varför jag uppmärksammade honom. Han är upptagen, out of my league. Jag borde sett denna komma.

Hemska förädiska alkoholen

Nu kanske ni vill veta om jag hade kul på krogen igår? Jag vet faktiskt inte. Jag kom inte så långt. Kvällen började bra hos Tops och så och maten var kanon. Vi drack lite vin och pratade gamla minnen, sen slog det bara slint i huvudet på mig. Jag blev piss jävla full. Fylleringde till B:s bror och väckte honom förmodligen eftersom jag minns att han sa att han skulle jobba dagen efter. Sedan när vi lagt på tyckte jag att det var en bra idé att slänga iväg ett sms till honom där jag så bra förklarde att jag var full (som om han inte fattade det?) och att jag bara skulle säga att jag tycker att han och jag är bra i sängen. Pinsamt. Tur att han ska till Japan.

Sen så ringde Andreas typ 100 ggr och jag mitt dumtjack hade ju tidigare på kvällen övertalat honom att dra till Södra och så skulle vi ses där. Det gick ju jävligt bra...måste fan ringa honom och säga förlåt.

Äh, ska hem till M nu och ha lucköppning och ångestdämpning.

Dagens ord: tacksam

Håller på och färgar håret lite grann så att jag ser lite ok ut i skallen. Har vart inne i stan idag och handlat lite. Fick tag på många bra reafynd. Kommer vara jättesnygg imorgon!

Hörde igår något om hur viktigt det är att skilja på sex och kärlek. Åt båda hållen. Dåligt sex med någon man är kär i? Ingen fara, lös det på något annat sätt! Bra sex med någon du inte är kär? Toppen! Så vill väl alla ha det. Mitt problem är bara att jag inte alls kan skilja på det. Om jag ligger med någon tror jag antingen att han är kär i mig eller att jag är kär i honom. Tyvärr sammanfaller dessa två ting aldrig.

Happy Day

Yeah!!! Klarade tentan!!! Fira!!! Ska köpa en familjepizza till mig och M idag och frossa.

Hade första 'lektionen' på LHS idag. Först hittade jag inte till den jäkla D-salen. Jag och nån reggae snubbe sprang runt i kylan och försökte bli kloka på skolans skyltsystem. Till slut så hittade vi salen men var då lite sena. Jag öppnade dörren och tänkte direkt nä jag såg läraren: 'Fan va ballt! Leif GW Persson som lärare!' Fast det var juh såklart inte han. Kunde vart dock, va väldigt likt.

Mailade hon i (förra) klassen och tackade nej till dejten. Hon verkar ta det bra.

Vad tiden gått fort sen nyår. Nyss var det 3 veckor till lön och nu är det två dar. Jobba imorrn, sen tv, sen sova, sen vakna, sen PENGAR!

Kläder efter...värme?

Brrrr. Kom precis hem ifrån M. Jäklar vad kallt det är ute (-11!). Jag trodde att jag när jag kom hem skulle få komma in i värmen så att säga men ack vad fel man kan ha. Det är snorjävlakallt hemma. Har i något slags desperat försök till att få upp värmen tänt alla värmeljus jag kunde hitta, bryggt te och satt på mig dubbla uppsättningar kläder. Hjälper sådär. Syrran har stömavbrott hemma så än så länge ligger jag och min 15 gradiga lägenhet i lä.

Har ännu inte svarat på mailet om jag vill gå på dejt. Jag funderar på att inte svara alls, men det är väl taskigt?

Vill du gå på dejt?

Skola idag. Känns rätt bra faktiskt. Bestämde igår att det nog får bli Djungelfeber på Södra på fredag. Undrar hur vi ska lura bort Tops bara...och tänk om han gjort en 'liten grej' i PP och vill visa oss. Hur smiter man ifrån det?

Fick mail av hon i klassen (förra klassen) imorse. Hon vill bjuda ut mig på dejt. Vet helt ärligt inte vad jag ska svara. Visst skulle jag kunna gå ut med henne men det känns jävligt ojuste att inte vara ärlig mot henne. Jag vill juh inte inleda något 'romantiskt' med henne. Får se vad jag svarar, ska överlägga med mina rådgivare senare idag.

Oj! Vad lugnt allt blev

P är ur världen och om sanningen ska fram känns det ganska bra. Bättre veta än gissa. Tycker fortfarande att B är en knäpp och dramatisk lögnare, men jag tror nog bara att jag blundat inför den sanningen innan. Kännde mig nämligen inte överraskad.

Sitter och lyssnar på lite gamla låtar. Om du någonsin vart i en håla norr om Stockholm som heter Åkersberga så känner du nog till låten Den vägen ska han gå med Skuggboxare. Vilka minnen! Och vad dålig låten är! Vad tänkte jag på/med på den tiden?

En tjej i min klass som jag tror stöter lite på mig mailade mig precis och frågade om jag skulle på förfesten på lördag? Ska jag det? Ja, det ska jag nog. Här hoppar jag vilt mellan partners, kön och sinnesstämningar. Från den ena till den andra liksom. Dock tycker egoisten i mig att jag, efter mitt misslyckade försök till något slags förhållande, är värd lite uppmärksamhet av det medsatta(?) könet.

Faktiskt om jag ska skryta till det rejält har jag en till beundrare. B:s polare, M och jag brukar kalla honom för: 'han med tänderna'. Trots tänderna är han ändå en beundrare. Det enklaste och minst omständiga sättet att avgöra hur man själv mår/ser ut/beter sig, är ju att kolla på sig själv genom andra. Är det inte då befogat att känna sig som en bra och snygg person när man vet att det finns människor som gillar en?